Lyder titeln på den ljudbok jag lyssnar på när jag springer just nu. Det är journalisten Pamela Andersson som berättar om sin kamp med en hjärntumör. Hon är en fantastisk person med en otrolig inställning till livet och dess orättvisor. När man hör hennes historia glömmer man att regnet bara öser ner... Lyssna/läs hennes bok, hennes synsätt att inte lägga kraft på sånt man ändå inte kan påverka ska jag försöka ta till mig.
Efter 13 blöta kilometer och en skön bastu, blir det nu soffan och en liten chokladbit.

Även om sommaren fick ett väldigt abrupt slut, så är jag glad över att det nu är lättare luft att springa i. När det var närmare trettio grader varmt så gick det knappt att ta sig framåt. Då var det lättare att låta latmasken styra och ta några svalkande glas Rosé...
Idag blir det vilodag för mig, men familjen har fotbolls- och taekwondoträning.

Jag har nu bestämt mig för att kliva ur bekvämlighetszonen och se till att mina lite tama rundor runt sex kilometer inte räcker om jag ska orka mig runt ett helt marathon. Denna veckan har jag kommit ut på tre rundor och sett till att de varit på en mil vardera. Milen klarar alla sägs det, och det tror jag med. Men just milen är ändå ibland lite skrämmande. Jag vet att jag klarar det, gjort det så många gånger. Men när jag springer ibland har jag en inre dialog där kroppen orkar men hjärnan är bra på att argumentera att det räcker med halva distansen. Så denna veckan är en seger! Mellan jobb och skjutsandet till barnens aktiviteter har jag tagit mig ut tre gånger och sprungit milen. Jag försöker klappa mig på axeln och säga att detta har varit en bra träningsvecka.
Men hur ska jag tänka inför nästa vecka? Jag vill inte pressa mig själv för mycket, men vill ju heller inte ta ett steg tillbaka. Så jag försöker nu intala mig att om jag bara får till några kilometer till nästa vecka på en av rundorna så är jag på rätt väg. Många tipsar om intervallträning, då jag ofta klagar över att mina tider inte är särkilt imponerande. Och då önskar jag att man kunde gå in på en webshop och beställa ett riktigt krigarpannben... För hur lär man sig att tycka om att pressa sig själv när hjärnan bara skriker "Börja gååå!"???

Jag har aldrig tränat i min uppväxt. Att sporta var snarare en belastning. Sen hade jag turen under mina tonår kunna äta vad jag ville utan att det märktes på vågen. Jag var hyffsat smal ända upp i tjugoårsåldern. Sen kom den dagen då jag antagligen slutade att växa och den älskade chokladen satte sig som en badring runt midjan och baken blev som en krockkudde. Detta var inte något jag till en början märkte, jag hade ju aldrig någonsin behövt tänka på min vikt. Så när jag såg mig själv på film från en midsommarfest blev jag ganska paff! Vem var den rultiga tjejen som dansade i takt till musiken? I denna vevan försökte jag även bli med barn så att börja träna fanns inte på kartan... Så jag fick helt enkelt byta ut garderoben till sånt som satt lite mer klädsamt.
Efter att haft turen att få två barn på raken så väcktes en lust inom mig. En lust som sa att jag ville ta tillbaka kontrollen över min kropp och börja trivas med den. Så när mitt andra barn var två veckor började jag löpträna. Det var tungt, jag ville lägga mig i diket och gråta när blodsmaken kom av bara några ynkla kilometer. Men då insåg jag en sak, jag behövde ett mål. Annars visste jag med stor säkerhet att jag skulle sluta att försöka komma i form och börja hata mig själv. Så jag anmälde mig till Göteborgsvarvet och började träna. Ett år senare tog jag mig runt utan att gå och jag kände mig så stolt.
Nu har några år gått och jag försöker hålla mig igång. Det har blivit lite fler lopp och det gör att jag försöker hålla mig i form. Det har blivit ett beroende att komma ut på mina rundor, för att må bra och orka med vardagen med jobb och familj.
Mitt nya mål nu är att nästa år springa Stockholm marathon med en väninna. 42 kilometer känns som ett enormt berg som ska bestigas, jag vet inte om det är möjligt, men tänkte här skriva om min väg till mitt nya mål.
Jag är nervös redan nu, för jag sitter inte inne med det pannben som jag avundas andra. Jag kan ofta ge upp på mina rundor och känna att "fy vad detta är tungt och trist". Sen kommer nästa runda och man tänker att inget är omöjligt! Så vi får se! ?